Hon tänker inte på dem när de går axel mot axel från lunchen eller när han dröjer vid hennes bord. När de skrattar och trängs kring kaffemaskinen finns de inte med och hon minns dem knappt när de efter firmafesten tar en gemensam taxi mot det som ska förändra allt.
Han dricker drinkar tills omdömet domnar och sen går han ut i utrikesvärmen med uppknäppt skjorta. Han minns dem inte men han minns hur länge sen som det var som han kände något, överhuvudtaget. I kväll ville han känna. Känna av och känna på. När han vaknar om 12 timmar, ansikte mot ansikte med en dålig andedräkt, kommer han däremot att känna mer än på länge. Hans minne kommer att vara smärtsamt välfungerande och han kommer att möta deras blickar i plånboken när han slarvar ihop sina saker. Men ännu har han ingen aning om hur besvikna barn ser ut när farsor meddelar att de ska flytta för en tid, för att de gjort bort sig big time, och bra är väl det…
Förtjusning, förälskelse och otrohet är bara så djupt mänskligt. Så mänskligt att det nästan drabbar oss alla någon gång men sen när det väl har hänt är det omänskligt svårt. För det som ändå är så vanligt är ovanligt svårt att hantera och faktiskt är det ofta lika svårt, men svårt på olika sätt, för den som bedragit och den som blivit bedragen.
Allra svårast är det förstås om man ännu älskar och allt verkligen bara var ett misstag. För på 33 minuters desperat fumlande i främmande säng förlorar man snabbt 15 år av tillit och självklar framtid. Om man inte har älskat på länge men ändå är ihop finns det märkligt nog också otroligt mycket att förlora som vänskap, samhörighet, sammanhang, hem och släkt. Men få, väldigt få som snubblar, stiger eller faller in i annan välkomnande famn inser i den stunden att det verkligt livsfarliga med att vara otrogen är faran att förlora det absolut viktigaste i sitt liv: barnens förtroende.
Jag möter många brustna hjärtan men de hjärtan som krossat andra mindre hjärtan är som duplexglas på stengolv. Splitter långt ut i hallen och omöjliga att sopa upp på en gång. Sällan tänker man på konsekvenserna när handen söker sig mot ryggslutet men om man tänker så är det inte att barnens grundtrygghet skulle rasa för att man själv njuter. Men just så dramatiskt är just det här sveket och tyvärr är det inte heller så att barnen faller lägre ifrån när de blir äldre utan nästan tvärtom. Vuxna barn i välfungerande familjer är ofta emotionellt väldigt nära sina föräldrar så när mamma sviker pappa sviker hon också sina barn och barnbarn. Vuxna barn vill nämligen ge sina barn en Bullerbybarndom där mormor och morfar möter i dörren och inte mormor med hennes yngre kollega medan morfar sitter ensam i en mörk 2:a i Stensvik. Vuxna barn vill att föräldrar främst ska vara lyckliga med varandra och inte med andra.
Det finns inget otrohetssex som är så skönt att det kompenserar den smärta den förorsakar andra men samtidigt så handlar det oftast inte om sex utan att man för länge sen slutade vara nära, sårbar, ärlig och tacksam. Det handlar om att man inte klarar av att vara ensam och utan hud. Det handlar om att man samtidigt som man inte vill inte kan avstå. Det handlar ofta om tillfälle, sprit och bekräftelsebehov. Så förståeligt, så djupt mänskligt, så möjligt för både dig och mig så förlåt om du kan för du kommer troligtvis att själv behöva förlåtelse. Om inte för en otrohet så säkert för något annat.
p.s. Det här sista tänket gäller bara en-gångs-otroheter. Upprepade och långvariga otroheter är något helt annat.
Familjebolaget 