”Semestersexet!” ”Svärmorskriget!” ”Skilsmässosommar?” Man står där i butikskön i mitten på juni med makaronilåda i korgen. Man har sandaler fast det är kallt och lite magknip för att man ännu jobbar och inte riktigt har koll på vad barnen gjort under dagen. Sommarvikarien är en snigel och plippar in alla varor i provocerande slowmotion och man ringer kidsen ännu en gång utan att få svar. Mitten på juni. Man räknar inte längre dagar, man räknar timmar och minuter tills man får stänga locket på laptoppen och checka ut till barfotaliv, havsbris, spansk strand och sovmorgnar. Men när man står där i kassakön och har all tid i världen att se sig om läser man feta rubriker på damtidningarna och minns plötsligt att man inte ska vara ensam på en öde ö. Det är ju snarare tvärtom. Man ska semestra ihop och trängas i tält eller kabyss under 4 oförutsägbara veckor. Man ska bo med hans mamma i en möglig stuga från 60-talet eller så ska man samsas med stridslystna syskon i odelat dödsbo och försöka att inte låta irritationen gå ut över den man älskar mest. Om man nu alls älskar längre. Ibland tvivlar man. Svårt att vardagen känna något annan längtan än sömnlängtan då man möts 23.47 i en säng som nuförtiden mest används till vila. Men det kommer kanske sommaren att kunna svara på. Om det finns några behov av att sova nära och trängas i hängmattan. Om vi innerst inne ännu är keliga och kul. Påhittiga och passionerade. Relaxade och flexibla. Om vi gillar varandra.
Men det här är tyvärr inte den enda relationen som ska fixas under fyra veckor. Den frånvarande morsan ska också komma ur sin dimma och bli en sagotant och lekfarbror. Tonårsungar ska avnjutas innan de flyger ur boet och bästisar ska äntligen ses på årligt kalas. Släktingar behöver kaffe och bygg-gubbar behöver smörjas.
Relationen hinner sällan bli bra till semestern men om båda vill kan den bli bra under semestern. Men då måste man avstå från människor och måsten. Bådas barndomssomrar ryms inte in på några veckor. Bastun byggs inte utan ett pris. Tvåsamheten kräver avskildhet hur mysigt det än är med familj och flock. Några dagar räcker långt. En timme tumis i sommarkvällen ger utdelning på hösten. Min-tid behövs för att längta till vi-tid.
Nu är det augusti. Här sitter vi nu med svaret. Hittade ni till varandra på Legoland eller satt ni ensammare än någonsin bredvid varandra i en båt ni egentligen inte har råd med? Vi blev helt ofrivilligt rätt ensamma i vår stuga i skogen. Först kände vi oss lite lämnade och lost men istället hann vi snacka igenom slit-året och dricka vitt i vardagsrummet. Lyssna på sommarprat när alla andra hade slutat snacka och spela Afrikas Stjärna när man annars skulle ha haft besök. Det var inget märkvärdigt och det var väl det som var det märkvärdiga. För oss.
Men jag är livrädd för hösten. Att igen tappa fokus, att igen förlora varandra.
Sorry, inte kan jag lämna mig och er i hopplöshet. Måste försöka få en happy end. Få in sommarmoodet i resten av året. Göra juligrejer i mars fast man varken sitter i en sliten veranda eller i en husbil. Bli mera uppknäppt och flip-floppig fast det haglar ute. Att vara för vuxen dödar nämligen lusten. Plikten mördar passionen. Borde kanske införa klockkort. Efter 21 checkar man ut ur allvaret och blir lite kul och crazy. Spelar Afrikas stjärna klätt i något lätt.
Familjebolaget 