Konsten att falla

”Människor lever med tron att världen är logisk, förutsägbar och rättvis. Dessutom tror folk att bra saker händer till bra människor. Men farliga, orättvisa och sorgliga saker händer till ALLA, NÄR SOM HELST och VAR SOM HELST.”

Så står det på powerpointen på väggen och de borde ju veta. De är israeliska psykoterapeuter som jobbar med krigstraumatiserade soldater och civila men de har också försökt hjälpa vid tsunamin, jordbävningen i Turkiet, i kriget på Balkan… De har sett så mycket men de är otroligt varma och kloka och hjälper nu oss på kursen att förstå hur man kan komma över det svåraste. Det hemska som aldrig skulle hända oss: olyckan, övergreppet, våldet, sveket och sjukdomen.

Tanken är inte ny. 1000 gånger har jag funderat på vem som sa att livet skulle vara rättvist eller har jag faktiskt hittat på det själv? Kommer nämligen inte på vem som sagt det eller när men alltför länge var jag helt övertygad om att det var så och blev därför knockad gång på gång när livet gav mig en smäll på käften. Problemet är det att när ingen förbereder en inför orättvisan och de ibland så ojämnt fördelade svårigheterna så är det lätt att få för sig att skiten händer en för att man på något sätt förtjänar den, eller har förorsakat den. Tror man dessutom att olyckan och motgången  kunde ha förhindrats så är det lätt att man fastnar i ett ”Om jag istället skulle ha..”-resonemang utan slut. 

Tanken är inte ny men jag behövde verkligen påminnas om att missförståndet att världen och livet alltid går att styra och att de goda nog bemöts med godhet, inte är sant och om man tror det så blir naturligtvis det svåra ännu svårare. Men det finns också olika svårt. Naturkatastrofer som tsunamin eller jordbävningar är ofta ”lättare” att komma över än tragedier och förluster som är riktade just till oss personligen som våld, separationer, övergrepp, uppsägningar och olyckor som vi kanske hade kunnat undvika.

Tidigt borde man lära barnen att inte bara stiga upp när de fallit utan också konsten att falla. Vi borde lära oss att sårbarhet och förluster hör livet till och att ingen är skonad. Vi borde öva oss i tacksamhet och inte i girighet, men vi vill alltid ha mer. Mera hälsa och längre liv. Ännu längre äktenskap och ännu bättre. Ännu finare jobb och ännu mer givande uppgifter…Fallet blir högre när vi faller från förväntningar och inte från förvåning: ”Wow..trodde aldrig att jag skulle få vara frisk till 55. Det har varit fantastiskt” eller ”25 år gifta är långt mer än mina föräldrar. Jag skulle gärna fortsätta men om inte du vill så far ju hela grejen. Tack för allt”.. Jag överdriver för att göra min point tydligare men jag tror det finns ett mycket bättre liv i förmågan att se att nästan allting har ett slut men att det inte är samma sak som att jag är slut och att livet är slut.

När jag gick ut efter kursen, ut i novembermörkret med en utgrävd själ så var stegen igen lite lättare. Ingen, eller få, ville egentligen någon något illa. Föräldern som inte tog hand om barnet gjorde absolut för lite men kunde inte mer just då, barndomsvännerna som knäckte självkänslan var själv knäckta och fattade inte bättre, äktenskapet som sprack berodde på att ingen av oss förstod hur mycket tid kärleken behövde och att just han gick beror bara på att han behövde mer..

Tidigt borde man lära barnen att falla men det är aldrig försent att lära sig att inte ta emot sig med pannan utan att istället rulla ner på sidan och ner i diket. När du kollat att ingenting är brutet kommer du att se att du har sällskap. Hela diket är fullt med fallna människor som tittar mot himlen för att försöka hitta ljuset och riktningen igen. Du är inte ensam.