Se till mig som liten är

Han backar in på uppfarten han själv byggde för 12 år sedan. Det lyser inne i huset som en gång också var hans och han tittar på klockan: 18.29. Han har textat henne att han kommer med grejerna 18.30. 18.35 frågar han var fan hon håller hus?? 18.38 stiger han ur bilen, tar barnens väskor med alla kläder de haft under pappaveckan och häller ut dem på uppfarten. Strumpbyxor och hundtröjan fladdrar iväg in i rhododenronbuskarna och han hoppar in i bilen igen, ligger mot signalhornet i 10 sekunder och kör sen därifrån i en fart som inte passar i ett villaområde.

Skulle han ha tittat i backspegeln skulle han ha sett att det inte var hans vidriga ex-fru som gråtande sprang fast kläderna på gatan utan hans barn, som sen aldrig hittade sin hundtröja.

Sjuttio procent av skilsmässorna lugnar ner sig efter två år. Det betyder att man kanske kan gå på barnens julfest samtidigt och växla några ord när man möts på handbollsturneringen. Men för trettio procent fortsätter bråken fastän de skildes just för att de bråkade. Hälften av bråkgruppen, 15 procent, strider så våldsamt att barnskyddet, skolan och rättsväsendet blir inkopplade.
För barn är skilsmässor nästan alltid tunga men långt mycket tyngre är det om hoten och hatet också fortsätter efter skilsmässan. Det är faktiskt det värsta som kan hända för ett barn, att de människor de älskar mest gör varandra illa. Men det är förstås inte bara barnen som lider, otroligt många vuxna far också illa av det kalla kriget som få konfliktkunniga i världen verkar kunna knäcka koden på.

Bråkar man mer nu än förr? Det gör man faktiskt eftersom den ökade jämlikheten också innebär att det inte är självklart att barnen blir hos mamman och pappan endast betalar underhåll. I dag strider man inte bara om vårdnaden utan också om hur jular och semestrar ska delas, vem som som ska betala fotbollen och om cykeln mamma köpte också ska få användas hos pappa. I Holland belastade alla dessa konflikter rättssystemet och socialverket till den grad att man bad familjeterapeuten Justine van Lawick att starta ett projekt för skilda föräldrar som var oförmögna att bryta destruktiva mönster. Hon utarbetade ett program med 8 sessioner, för föräldrar och barn. Barnen jobbade för sig och fick gestalta i bild och drama hur de upplevde den smärtsamma situationen medan föräldrarna fick sitta med andra lika hämndlystna vuxna och lyssna på historier som överträffade varandra i hemskt. Det var ett enastående terapeutiskt trick för alla tyckte att alla de andra inte var kloka på en fläck, tills de såg vissa likheter med sig själva. Då skämdes de. Good shame, kallar Justine skammen som är nödvändig för att en förändring ska ske.

På 8 sessioner får föräldrarna inte bara spela sina egna barn och den partner de avskyr, de skriver också kärleksbrev och förlåtlistor. Rekka-Robert och Bank-Berit får lära sig att visa sårbarhet istället för aggressivitet och det är inte alls lätt. ”Det är det svåraste jag någonsin har gjort” säger Justine som under den sista sessionen också bjuder in släkt och vänner för att visa allt de kan göra för att hjälpa mer än stjälpa. Och i rummet bakom sitter en unge med en sällsynt frid och målar ett försiktigt porträtt på en flock i förändring.

Krönikan publicerades i Hbl 26.8.2018

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s