VISA mig kärlek pliis!

Jag skrev en blogg om passion men den kändes plötsligt barnslig. Grävde desperat i arkivet och hittade det här som jag korvade om till dagens känsla. Måste ju ha någon slags vuxen regelbundenhet här på bloggen fast jag egentligen är helt lust-styrd.

”Det tog nästan 40 år för mig att fatta att det kanske inte är den sugande, svindlande och sinnliga kärleken jag skall låta mig förföras av utan det är den sega, skrattande och stillsamma kärleken som diskar och delar som faktiskt är det mest attraktiva. 

Den sanna kärlekskänslan känns nämligen inte alltid. Den syns. Det tar man faktiskt fasta på i vigsellöftena i kyrkan. ”Jag lovar att visa dig kärlek och trohet”-säger man. Inte: ”Jag lovar att känna kärlek för dig, tills döden skiljer oss åt”. Men ni vet hur det: ingen minns vad man pratar på bröllop och när serpentinerna är nedplockade så är man helt inne på den där ”känna-kärleken” igen. Sen går det något år och ungefär samtidigt som man inte längre får fast dragkjeden på brudklänningen och fracken krympt i tvätten så inser man plötsligt att man inte känner så mycket och så så tror alltför många att det är samma sak som att kärleken är död och relationen förbi.

Äktenskapets kris de senaste 30-åren tror jag att bla handlar om det här.  Att känslan har varit mycket viktigare än att visa. Äktenskapets kris de senaste 30 åren har också varit en könsrollernas kris. Diskandet och delandet har inte funkat sen kvinnorna gick in i arbetslivet. Efter 30-år så funkar det fortfarande inte särskilt bra. Var och en försöker trevande själv. Man grälar och listar och håller sina löften någon vecka. Sen däckar någon i magsjuka och någon annan far på arbetsresa i 2 veckor och så är man där igen i det ostrukturerade vardagskaoset som gör en så tom, trött och totalt ointresserad av kontakt.

När småbarnsföräldrarna skiljer sig vill jag därför bara skrika stopp! Ni är trötta. Ni är hungriga! Ni for på bröllopsresa till Sibirien med bara en bikini i bagaget, det är inte den andras fel att det är kallt. Det finns dunjackor och karbusar. Massor med filtar en våning ner. Ge inte upp! Det blir varmare. Jag lovar! Men ger ni upp tar det jättelänge innan den normala kroppstemperaturen infinner sig igen. För skilsmässor pga av att känslan av kärlek inte är tillräcklig stark så tar konstigt nog ändå mycket ont. Man slipper kanske ångesten att leva i närheten av en människa som känns främmande eller är motbjudande men man får istället många andra ångestar. Ensamhetens ångest, utanförskapets ångest, sälja huset ångest, att inte se sina barn varje dag ångest, att se sina barns smärta-ångest..Och en ny relation löser nödvändigtvis inte problemet med att kärleken försvinner när tidtabellen är för tajt och dammsugaren inte är i användning. För med en ny människa följer också en ny och slitig vardag. Dessutom ofta en ännu slitigare vardag för det troligtvis nu finns många fler människors krav och önskemål att ta hänsyn till  när ännu en ny familje set-up ska trängas in i agendan. Människor som inte gillar varandra och det först är ångest!!

Och till dem som skiljer sig som 50 + för att inga dagishämtningar, byggprojekt, svajig ekonomi eller starka känslor håller ihop dem längre, vad säger man till dem? Till dem som hittar en yngre och snyggare och mindre sur? Eller helt enkelt bara en annan som inte har gått bredvid en på det skitiga människoblivandets väg utan bara ser och bekräftar ens fina sidor hela tiden? Vad säger man till den som stått ut med att leva utan komplimanger i 20 år men som äntligen får vara med om att någon spontant köper en en klänning och tycker att den sitter fantastiskt fint? Vad säger jag till dem? 50-åringarnas separationer är på många sätt lika sorgliga som 30-åringarnas skilsmässor men på ett annat sätt. För den som varit ensam i sitt äktenskap kan det här vara sista chansen till tvåsamhet. För den som satsat allt på tvåsamheten kan hotet om ensamhet i andra halvleken av livet vara det värsta. Kampen var då meningslös. Allt slit förgäves. Eller kanske inte?  Eller både och. Enkla skilsmässor finns men de är få. Man vet vad man har men inte vad man får. Man lever bara en gång. Ska man leva som andra vill eller som man själv behöver?”

Jag får lika ont i huvudet av de här frågorna som jag får av att tänka på rymden..