Vem kan skiljas från vännen sin..

Två dagar kvar. Klockan är 11.23 och inga livstecken från hennes rum. Klockan var över 03 när det knäppte i ytterdörren och hon kom hem efter ännu en farväl-fest. Jag kikar in. Hon ligger tvärs över sängen och visar ett bestämt stop med handen när jag försöker krypa ner bredvid. ”Bara en stund i fotändan..?”-tecknar jag åt henne på ett uråldrigt gemensamt språk och hon svarar ”aldrig i livet” med att sparka med foten. Rummet är ett obeskrivbart kaos. Högar av 20-årigt liv som ska sorteras. Större och mindre högar och alla, utom hon, fattar att hon aldrig kommer att hinna. Hinna tills i morgon då färjan far.

”Hur jobbigt är det?” whatsappar väninnan då vi båda egentligen borde sova. Att hon flyttar är trist men inte jobbigt. Jag har ju tvingats avstå från henne regelbundet hela livet, under pappa-veckorna, så jag hanterar det. Däremot hanterar jag inte att jag inte hann ge henne en lugn, tyst och balanserad barndom. Jag hann inte bli en bra morsa på 20-år. Eller snarare jag hann inte bli en bra morsa igen för jag var äckligt bra de första sju åren. Två enkla och glada barn ger ju lätt föräldrar en falsk självbild dvs de tror att de välartade kidzen är deras egen förtjänst och det är så här de är som föräldrar. Så är det ju inte. Samspelet är mera komplicerat än så men en skitig skilsmässa och ett utmanande syskon något år efter det satte definitivt stop på mitt präktiga race som den perfekta mamman. Och det blev inte precis mera zen att det kom kolik-tvillingar bara några år senare samtidigt med att min man bytte jobb som krävde att han stack iväg vid 04 var tredje vecka. Vi hade ingen hjälp och jag var periodvis ett monster. Många blir så av stress och sömnlöshet och jag var inte ett underbart undantag från den regeln.

”Det blir lättare när de blir äldre” sa tvåbarns mammorna med försprång men med fem blir det inte lättare. På länge, för det finns hela tiden nya utvecklingsfaser och utmaningar för nån i flocken. Vuxna som barn. Det har varit turbulent och kaotiskt. Förstås också mycket humor, värme och engagemang men decibelnivån har inte varit hälsosam. Då har hon dragit sig undan, stängt dörren och visat i veckor att hon är besviken på att vi inte är bättre.

Jag är också besviken. Att jag inte är bättre men jag har, som de flesta andra, gjort mitt bästa men ibland har mitt bästa bara varit för dåligt. De dåliga drunknar tyvärr inte heller i alla kramar och kul vi gjort. De minns med smärtsam exakthet allt fult vi föräldrar sagt och det är bara att hoppas att de också minns alla 1000 förlåt och förklaringar kring det vuxna livets påfrestningar som jobb, ekonomi, parrelation och släkt samt hur jäkla svårt det är att vara bra för alla fem samtidigt. För precis när man ritat kartan över den ena ungens behov så ändrar de. Så ändrar man själv.

Men familjelivet behöver kanske inte ta slut för att barndomen är slut? Mamma-barn relationens första fas kanske är över men det kommer väl nya kapitel, nya anknytningsmöjligheter under tystare omständigheter?

Nu fantiserar jag om häng i hennes studielägenhet. Att jag sover på golvet på en fläckig madrass och fyller hennes kylskåp medan vi pratar skit och skrattar. Hon får all uppmärksamhet och jag får igen vara den där fantastiska föräldern som inte får meltdown av otömda diskmaskiner och kraschade telefoner. 

Längtar inte bara efter henne, längtar också efter mig själv när jag är inte börjar härja för att jag hittar ännu en survåt handduk på golvet, banan i min necessär och min försvunna dyra tröja på en kompis till barnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s