Pappa

Bokstäverna snubblade mot varandra. Jag hade övat i smyg men jag kände mig blyg. Det lät mekaniskt. Det lät som en replik i en film. För de flesta stod ordet för trygghet och tillhörighet men för mig var det synonymt med förlust, saknad och obesvarad kärlek. Men det var när jag låg med det tjocka vackra nyförlösta barnet på bröstet som jag behövde ordet igen. Jag kunde inte säga det högt, jag var sårbarare och känsligare än någonsin. Men jag viskade det tyst mot det våta och varma huvudet, så att bara hon och jag kunde höra: Vännen, ska du gå till pappa? Och så sträckte jag henne mot faderliga armar och ett helt annat sätt att vara farsa än det jag själv hade upplevt.

Min egen far försvann när jag var fem och efter det talade ingen om honom som pappa. Mamma och mormor använde hans förnamn, de få gånger han kom på tal. Men inne i mig var han pappa. Och det var pappa jag tittade efter när jag gick mot hamnen och båtarna. Det var ju därifrån han hade farit så det var logiskt att det också skulle vara därifrån han skulle komma tillbaka. Det var pappa jag fantiserade om att rymma till när det inte funkade hemma och det var pappa jag spanade efter när jag var i Helsingfors på Stafettkarneval.

Att bli kallad pappa, det är inget som man blir helt oförtjänt. Det är en hederstitel man får när man vakat i veckor med ett spädbarn, och självklart skolat in sin unge på dagis fast man har mycket på jobbet. Pappa-diplomet får man efter att man har tagit itu med första skolbråket och tragglat finska orden ännu en gång. Pappa är man när man gör allt för att inte missa skolavslutningen och när man kör efter sin tonåring i sömnen. Eftersom något av detta aldrig hände så förlorade han småningom titeln och blev Bengt. Bengt var också lättare att hantera. Det är ju inte så farligt om en Bengt går ut genom en dörr en natt och aldrig kommer tillbaka. När pappor gör sånt brister nämligen något i barnkroppen som inte låter sig repareras.

Man kan däremot helas. Inte fullständigt kanske men definitivt så går det många tåg när det gäller vår anknytning och vår självkänsla. Barnen blekte ärren effektivt samtidigt som det blev helt &((&%€#  omöjligt att fatta att man faktiskt bara kan sticka från 2 små när man själv får 2 likadana.  Men det goda faderskapet i min egen familj har faktiskt helat mest. Att min man har velat vara med sina barn har också fått mig att känna mig vald. Att han älskat dem fast de varit krävande har givit mig trygghet att tro att han också är kvar hos mig fast jag kräver. Att han han satsar 100 på varje födelsedag, julfest och fotbollsturnering övertygar mig långsamt om att ett helhjärtat engagemang är möjligt.

Men om man inte får barn och inte får en pappig partner, hur gör man då? En sak man kan prova göra är att försöka lägga pusslet kring vad som egentligen hände vid den tiden som separationen skedde. Vad hände mellan föräldrarna och vad hände i dens liv, som stack? Förståelse försonar. Det är ju spekulationer och fantasier och man kan aldrig veta men det till synes onda kan plötsligt bli mänskligt. Sen måste man kanske som vuxen tolka om slutsatserna man drog som barn. Att lämna sitt barn är en kärlekslös handling men det betyder inte att barnet inte är älskvärt. Det betyder snarare att man inte kan älska sig själv och förstå hur oersättlig man är. Det betyder kanske att den vuxna är rädd och feg och inte att barnet inte är viktigt.

När jag själv lägger det blekta pusslet från 70-talet så tror jag att skuld och skam ligger bakom den obefintliga kontakten. Jag vet att alkoholen gjorde familjelivet omöjligt och att min mamma var ensam och ung. Jag vet att modellerna hemifrån inte hade varit de bästa och att man på 70-talet sällan snackade om delad vårdnad och barns rätt till att träffa sina båda föräldrar.

Men det var en pusselbit som jag aldrig hade trott att skulle hitta för när det hade gått 25 år sedan han tog den röd-vita färjan från ön ringde polisen. Bengt var död och jag och min syster var närmast anhöriga. Jag fick nyckeln till hans lägenhet av en gårdskarl och när jag steg över tröskeln till den förvånansvärt prydliga bostaden stod det ett stort fotografi på mig och min syster på bokhyllan. Varje dag hade han suttit vid sitt köksbord och tittat på oss. Jag hade för länge sen förlorat min pappa men under hela den här tiden hade jag ändå fortsatt att vara hans barn.