Publicerat den

Vidbränd

 

Jag har inte skrivit här på länge. Orden tog slut under vintern. Jag babblade på i poddar, krönikor och tv och det fanns inte tid att fylla på och formulera. Jag stank vidbränt och jobbade mot deadlines varje dag. I över 3 månader hade vi dagligen någon unge som var sjuk. Jag var konstant förbannad hemma och levde inte som jag lärde. Därför kunde jag inte skriva här. Inte skriva sant och klokt om vikten av att avstå och nödvändigheten av att prioritera. Jag skämdes också lite för att jag inte fick ihop det. Man ska nämligen inte bara vara högpresterande, man skall också vara en virtuos i konsten att kunna vila. Med yogamattan under armen och en detoxsmoothie i handen skall man trallande lämna den städade lägenheten på morgonen och gå långsamt mot dagis och ett givande arbetsliv som ger möjlighet till självförverkligande och flexibla arbetstider. Freelance är visserligen flex men det är också ketchup. Först kommer det inget, sen kommer det inget och sen kommer allt i en ful och sprättig blaffa mitt i det snyggt uppritade schemat.

Jag måste säga att jag är förundrad. Att man snart är 50 och ännu famlar på i hur man ska få ihop familjeliv och arbete. Fumlar på i hur man ska få ihop sig själv med en annan och hållas där. Jag känner mig periodvis som  en fånge på fortet som kryper genom mörka tunnlar och klättrar längs branta väggar, på tid. Klarar jag det vinner jag frid för en stund men om jag snubblar eller vägrar våga döms jag till dåligt samvete och halsbränna.

Jag måste säga att jag är förundrad för det var bara 3 år sedan jag lovade mig själv att aldrig stressa mer. Det heliga löftet viskade jag in i mina tårvåta och lipsnoriga tröjor efter att jag inte längre kunde läsa och tappade bort mig när jag körde bil. När jag fick svårt med balansen och måste lägga mig ner många gånger per dag läste jag artiklar om hur hjärnan aldrig återhämtar sig efter svåra stressperioder. Då  förstod jag att det var kanske det som hade hänt och inte att jag var på väg att få alzheimer. Det var då jag lovade mig själv att dra i bromsen och det gjorde jag men i våras var jag tillbaka. Inte tillbaka för att jag hade glömt utan för att det dök upp så mycket kul och viktigt, som jag kände att jag behövde och det tog hela problematiken till en ny nivå. Hur avstå från det man älskar? Hur skala av från det man behöver? Hur veta var man har sin gräns, på förhand? Gränser har nämligen en tendens att bli tydliga först när man stigit över dem.

Du är kanske förundrad över att jag lämnar min terapeutiska neutralitet som en slarvigt slängd jacka över stolsryggen men det svåra i mitt eget liv är faktiskt min största resurs i mitt  eget arbete och jag delar också min erfarenhet med mina klienter. Jag vill inte heller bidra till glansbilden om att jag skulle tillhöra dem som får ihop det. Nästan ingen får ihop det och det är en stor fråga både på ett personligt men också på ett samhälleligt plan. Det är också en andlig fråga och när jag mår sämre söker jag mig sällan till den psykologiska litteraturen utan till den religiösa. Där finns djupet men också höjden för där försöker ingen tvinga in en i teorier och diagnoser. Där hittade jag trösten  i franciskanermunken Rohrs som säger att vi växer mer andligt genom att göra fel än genom att göra rätt. Han skriver: ”Om det finns något som heter mänsklig perfektion så handlar det om hur vi hanterar vår ofullkomlighet. Strävan efter det perfekta är nämligen det godas fiende…”

Jag måste säga att jag är förundrad över att det verkar ta ett helt liv innan man kanske behärskar konsten att leva det. Innan man kanske kan börja acceptera sin ofullkomlighet. Skulle så behöva en repris.

19 reaktioner på ”Vidbränd”

  1. Hej!

    Du är bra som du är!
    Du räcker till och det blir över.
    Du delar och får.
    Du lever och är levande.
    Tack!

    Gilla

    Svara

  2. Det krävs ett helt liv för att lära sig leva. Det är just det, vår bristfällighet och skörhet som hjälper oss att finna alla guldkorn som livet bjuder oss. Nåd och upprättelse finns i evangeliet.

    Gilla

    Svara

  3. Känns tröstande att också andra har det svårt ibland att få allt att gå ihop. Via sociala medier ser man en glansbild av livet. Mina inlägg är inget undantag. Hellre visar jag höjdpunkterna, gärna lite överdrivet, än dagar med ostruken skjorta och otvättat hår.

    Gilla

    Svara

  4. Dette var utrolig godt skrevet. Lenge siden jeg har lest noe så reflekterende på livet, og som angår oss alle.

    Gilla

    Svara

  6. Tack, för att du skriver så vackert, om något så svårt. Tack, för att du delar med dig av dina erfarenheter. Tack, för att du påminner mig om att jag fortfarande inte är ensam. Slutligen, när det känns som grötigast brukar jag tänka att det här jordelivet inte är huvudsaken. Vi kan inte vara fullkomliga här, det blir vi först när vi når himlen. Och den når vi endast genom tron på vår frälsare, Jesus.

    Gilla

    Svara

  8. Det finns inga ord som beskriver dina fina. Mitt i prick, öppet och helt enkelt jäkligt bra skrivet. Gillade speciellt ”Om det finns något som heter mänsklig perfektion så handlar det om hur vi hanterar vår ofullkomlighet. Strävan efter det perfekta är nämligen det godas fiende…”. Kämpar med det varje dag.

    Gilla

    Svara

  9. Du är värdefull och gör värdefullt jobb.
    Hoppas du kan lära dej att vara ödmjuk
    mot dej själv.Det får jag öva på varje dag
    – är också över 40 årig.

    Gilla

    Svara

  13. Vilken fin hemsida och blogg du har! Hittade hit av en slump idag, genom en facebook-delning, men har följt dig av och till på distans genom åren. VI gick delvis på samma kurser i Åbo och var med på samma Marocko-resa 🙂 Jag bor i Sverige nu, men min pappa brukar klippa ur och leverera dina texter ur Kyrkpressen och jag tycker mycket om ditt program Cirkus familj. Heja dig som vågar lyfta fram och visa det svåra vi alla kämpar med mitt i vardagen. Men var rädd om dig! Du har så mycket att ge och dela med dig av så jag önskar att du orkar länge, länge… Kram! Camilla

    Gilla

    Svara

  14. Tack för att du skriver och påminner om vad det är att vara människa. Blir också extra glad över att du citerar Richard Rohr, att få läsa hans böcker blev en enorm vändpunkt för mig på min egen resa. Frid!

    Gilla

    Svara

  15. Tack alla ni som skriver! 4,500 visningar på en dag handlar inte om att det jag skriver skulle vara så särskilt. Det beskriver hur allmänt det är med att inte hinna uppleva det enda liv man har. Hur allmänt det är med svedda vingar och frontalkrockade face. Samhällsförändringar tar längre tid men förändringen i oss själva kan vi börja med i dag. Och om vi alla gör lite så går troligtvis oxå samhällsförändringen snabbare.

    Gillad av 1 person

    Svara

Lämna en kommentar