Den enda rätta?

Tror jag inte att finns. Det finns en massa rätta och rätte. Och så finns det mängder med good enough som småningom blir perfekta, eller kanske snarare perfekta för oss. Men det finns också en hel del Mr Fantastisk som förvandlas till Mr Förfärlig och själv kan man gå från Härlig till Hemsk så fort ringen är påträdd. Det finns absolut ingen logik bakom den varaktiga kärleken. Men för den skull behöver den inte vara orationell och känslostyrd. Den enda rätte blir till genom att jag väljer att avstå från de andra. Genom att jag slutar snegla mot annat vackert blir den utvalde den vackraste. Låter det enkelt? Det är svårt men det har funkat för mig. När jag har avstått har jag fått. När jag inte kunnat avstå har jag förlorat. Äktenskapets hemlighet finns för mig i detta frivilliga offer, i detta mod att våga välja, i denna önskan om att få dela hela livet med Guds hand bakom ryggen, i denna medvetenhet om att man själv är otillräcklig och begränsad men ändå kan bli älskad. Det är så skönt att trots allt detta vill man ändå göra det  och det är så häftigt att någon vill göra det med mig. Men jag vet att folk gifter sig av andra skäl än mina högtravande och det är ok för mig men jag är urangelägen om att det ska funka. Som en ettrig Amor håller jag närgångna och krävande vigselsamtal med alla som jag viger. Nyfiket vill jag veta hur han & hon har tänkt sig klara av världens svåraste uppdrag. Men viktigt är också att paret får höra sin blivande maka eller make säga högt: Jag vill leva med dig för att../Jag tror vår svaghet är../ Vår styrka är däremot…/Svårigheter som kan komma är../ Var ska vi söka hjälp?../Dina bästa sidor älskling…Där sitter paren och undrar för sig själva var diskussionen om vem som knäböjer när och om man kan skippa psalmen den här gången, sånt de trodde att man pratar om med prästen medan kaffet svalnar i koppen.… Men de svarar alla på mina jobbiga frågor och jag ser att det gör gott att våga tala om vad som skulle få en att skiljas, innan man ens är gift. Det är otroligt viktigt att prata om sin sårbarhet för den kan ingen gissa sig till. Det är så viktigt att bekräfta varandra med bokstäver och blickar.

Är trots min digra erfarenhet och höga ålder fortfarande i barnsligt behov av bekräftelse. När kvällen kommer och vi kravlar medvetslösa mot våra sängar så samlar jag ibland mina sista krafter och  lägger  mitt tunga huvud mot hans fina guldgnistrande bröst och viskar: Berätta om oss innan vi somnar, berätta om kärleken, snälla..

”Kärleken..den är röd”, svarar han som inte behöver så mycket bekräftelse och babbel för att orka vardagsälska, innan han drar andan till sin första snark. Och jag ligger kvar i det ensamma mörkret och funderar på om han verkligen var den rätte J.